Det är inte utan "darr på rösten" som jag skriver nyheten Mackan levererade för några dagar sedan. Kampen mot skadorna riskerade att förstöra livet efter fotbollen och det kan det inte vara värt med två kids under uppväxt. Vi som följt honom på nära håll vet att den kampen har varit mångårig och både med svett och tårar, det sistnämnda kanske mest för oss andra som såg honom slita. Jag fick ett långt fint sms där han tackade mig för åren vi haft tillsammans i Kulladal, det är mer sällan än ofta jag får såna sms av tidigare spelare kan jag säga och det säger väl egentligen allt om personen Marcus Sandén. Mån om att alla ska ha det bra. När Kulladals A-lag hade det som värst i mitten på 2014 plockade Patrik Påhlsson in den då hemvändande 24-åringen - ett beslut som skulle bli en viktig faktor för Kulladals resa upp från botten till toppen vidare till div 3. Och utan någon som helst tvekan den viktigaste A-laget gjort i modern tid. Redan i unga år var han en pådrivare och vi minns i matcherna mot Oxie (dit han gick efter säsongen 2008) en högljudd mittback som fick Filip Jönsson att ligga i lä. Den varan hade han med sig hem både på och utanför plan och kom därför att bli en viktig pusselbit i Pålles lagbygge. Talangen fanns, för vi gick upp med en i stort sett samma trupp som låg i botten bara halvåret innan, men det behövdes finslipas här och var. Ett av dom använda sand- (snyggt där) papperna var Mackan. En spelare som max nåt tolv seriematcher under en säsong (2015) och ändå satt en sådant stort avtryck på laget, klubben och människorna är minst sagt sällsynt. Sen är det ändå inte så konstigt när vi tänker efter och konstaterar vad familjen Sandén gjort för klubben genom alla år. Lagkamraterna ligger inne på mängder med anekdoter men jag minns så sent som i förra veckan när de yngre pratade om honom och hans bisarrt klockrena kommentarer. Ett ögonblick har mer än nåt annat etsat sig fast i minnet och det var efter en 4-4-match 2008 mot Olympic på konstgräset där Mackan ensam satt kvar vid mittcirkeln efter matchen besviken över resultatet. Vissa paralleller, men ändå inte eftersom Kulladal 2008 slogs i toppen, kan dras med Daniel Janssons besvikelse efter 0-1-förlusten mot Oxie 2013 där det stod klart att Kulladal skulle kvala för att hålla sig kvar i fyran - bara ett år efter div 3-spel. Två spelare med ett stort hjärta för Kulladal och två spelare vi kommer prata om långt efter de satt skorna på hyllan. Utanför Kulladalskarriären ska vi också nämna en för dom oförglömlig säsong tillsammans med sina tre bröder i Nydala 2013. Även om den allra största meriten för mig ligger i resan från 10:a i div 4 2014 till 8:a i div 3 2016 med en till stora delar samma trupp så har Mackan rönt stora framgångar i både seriespel (Div 3/4), cupspel (MM) och inomhuscuper (Skånecupen/NH-cupen). Det kanske allra finaste av det hela var att hans sista match kom att bli när han hoppade in och kvitterade mötet med Ariana (till slut vinst 3-2). En vinst som nu lett Kulladal till ännu en MM-final. Nu är det dags för klubben att knyta sig an den här fantastiska människan på ett eller annat sätt så vår framtid fortsätter att bli bättre och bättre dag för dag...

Tack för allt Mac-Attack!